KKM, Kuru Kshetr Mandal

Därför finns också organisationer som KKM, vars strävan är att ge inkomster, oberoende och självständighet till lepradrabbade.

KKM – Kuru Kshetr Mandal startades av Agnes Kunze från Tyskland, med hjälp av volontärer för att stödja lepradrabbade genom att erbjuda arbetstillfällen och husrum. KKM är en organisation bestående av fyra leprakolonier i Dehra Dun med omnejd i norra Indien.

KKM bildades för att gemensamt underlätta marknads- och koordineringsansvaret för de fyra leprakolonierna och för vävnadshantverkare i Dehra Dun och Brahmapuri. Idag bor det cirka tvåhundra personer på kolonierna, som är botade från lepra. Här får de vård och bostad och hjälper själva till med koloniernas försörjning genom att arbeta med textiltillverkningen efter förmåga.

Textilproduktionen här är ett verkligt hantverk. Många av KKMs medlemmar kunde inte väva då de kom till kolonin. Hantverksarbetet är även bra övning för lepraskadade eftersom det håller igång rörligheten i lederna.

KKM har cirka femtio vävstolar, vid dessa tillverkas textilier, handvävda sängöverkast, dukar, handdukar, sjalar och mönstrade tapetserier.

Här tillverkas även handspunnet garn som färgas med miljövänliga färger. KKM har många andra samarbetspartners inom rättvis handel förutom IM, bl.a. i Tyskland, Österrike, Frankrike, Storbritannien,
Italien, Japan, Australien och Nya Zeeland. Av organisationens inkomster utgör sextio procent försäljningen av varor medan fyrtio procent kommer från biståndsbidrag.

Mer om lepra kan du läsa på <a href=”http://www.manniskohjalp.se/lepra” target=”_blank”>www.manniskohjalp.se/lepra</a>

Från ett jordbruk i Nepal till en vävstol i Indien
Av: Lilian Sahlin, Fair tradevolontär för IM 2010

Dolly Devi är en av väverskorna på en av KKM:s leprakolonier som är beläget i Dheradun, nära IM:s regionkontor i Asien. Hon växte upp på landet i Nepal och familjen försörjde sig som jordbrukare. Hon pratar nepalesiska och hindu och därför översätter en av de andra i kolonin som kan engelska konversationen mellan oss.

Dollys familj bestod av hennes föräldrar, två bröder och en syster. Dolly har aldrig gått i någon skola utan jobbade hemma på gården med familjens djur och odling. När Dolly var i 15-årsåldern började hon få problem med sina händer, hon tappade känsel, de svullnade upp och blev stela. Diagnosen visade på lepra.

Dollys pappa skickade henne från Nepal till släktingar i Punjab i Indien. Där fick hon behandling för sjukdomen i ungefär sex månader och sjukdomen kunde hållas i schack. Hennes familj och släktingar arrangerade ett äktenskap med en man som också drabbats av lepra. Han bodde och arbetade på KKM i Dheradun dit också Dolly flyttade för nu nästan 30 år sedan.

Många i kolonin har berättat att det är vanligt förekommande att äktenskap arrangeras ofta med någon annan som drabbats av lepra. En betydande anledning till det är att stigmat för sjukdomen är stort, även om många av kolonins medlemmar anser att det blivit bättre.

De första åren jobbade Dolly med att tillverka tråd från den bomull som köpts in från marknaden som sedan väverskorna använde i kolonin. Efter det lärdes hon att väva av de mer erfarna i kolonin och har sedan dess varit väverska. Dolly hade ingen annan yrkeserfarenhet än de sysslor som ingått på familjens gård, men hon lärde sig det nya jobbet allteftersom.

- Jag gillade stället på en gång när jag kom, det är en fin miljö och en bra gemenskap mellan alla som bor här, berättar hon.

Dolly kan inte säga sin egen ålder och kommer inte ihåg exakt när hon flyttade till KKM men det bör vara nästan 30 år sedan då hennes äldsta dotter är 27 år. Dolly och hennes man har tre uppvuxna och numera utflyttade barn. KKM har en policy att barnen inte ska bo kvar i kolonin när de växt upp utan i så stor mån som möjligt skaffa sig arbete utanför kolonin.

Hon har två döttrar varav en har gift sig och en son som fortsatt att studera efter sina tolv skolår. Giftermål och skolgång är betydande i försörjningssynpunkt, berättar Dolly. När döttrarna har gift sig behöver föräldrarna vanligtvis inte längre försörja kvinnan som traditionellt flyttar till mannens hem.

Har sonen en god utbildning kan han då försörja sig själv och sin blivande familj, men Dolly tillägger att om döttrarna har en bra utbildning så kan de försörja sig själva.

Dolly kliver vanligtvis upp för att förbereda frukost bestående av Chai (te) och bröd innan jobbet vid sextiden.

Arbetet startar mellan halv åtta och åtta beroende på årstid, mitt på dagen är det en lunchrast på en och en halvtimma och arbetet avslutas mellan halv fem och halv sex på eftermiddagen. Det är många äldre i kolonin och tempot liksom arbetstiderna är lite flexibelt beroende på vad de som bor och arbetar i kolonin klarar av.

- Jag trivs här och har allt jag behöver; boende, jobb, fickpengar, mat och barnens utbildning betald, säger Dolly.

Jag frågar henne om det finns några förbättringar hon skulle vilja se i kolonin eller om hon har några andra önskningar i sitt liv.

- Nej, vad skulle det vara? Min vävstol står där den står och jag har allt jag behöver, säger hon skrattande med ett visst uttryck av förvirring över frågorna.

Jag frågar om hon ser sig stanna i kolonin även i framtiden och hon ler och ställer en öppen fråga;
- Var ska jag annars ta vägen?!

Det är mycket man skulle vilja förändra, men hur ska det gå i uppfyllelse?
Av: Lilian Sahlin, Fair tradevolontär för IM 2010

Ett möte med en ung man i en leprakoloni
Under mina första veckor i Indien diskuterade jag mycket angående lepra med IM:s personal. I Indien har andelen insjuknade minskat betydligt och sjukdomen ses i officiella siffror som utrotad.

Men många lever med men från sin sjukdom och nya fall finns där inte hjälp har hunnit fås i tid.

Dessa människor har en marginaliserad plats i samhället där många mer eller mindre tvingats bygga upp ett liv utan en stark anknytning till familj och hemort. Eftersom andelen nya fall minskat men sjukdomen var så pass utbredd tidigare så är andelen som lever med åkommor av sin tidigare sjukdom åldrande. Med det i åtanke besökte jag flera av de leprakolonier som IM haft ett långvarigt samarbete med.

I början av juli 2010 åker jag och Dhondup Dolma som är ansvarig för sponsorprogram åt IM i Asien till en koloni som administreras av KKM, Brahmapuri. Brahmapuri ligger strax utanför den heliga staden Rishikesh dit såväl inhemska som utländska turister vallfärdar. Dhondup åkte dit i tjänsten genom att IM sponsrar de äldre i kolonin och även med bidrag till barns skolgång.

Jag åkte dit i egenskap av rättvis handelsvolontär då IM säljer produkter som tillverkas i kolonin. Vid grinden möter en ung man med ett stort leende på läpparna och ett piggt uttryck oss, på höften har han ett barn.

- Vad gör han här?, viskar jag till Dhondup frågande och har i åtanke att möta någon av de äldre människorna med synliga men efter lepran jag fått berättat för mig.
- Han är nog här och hälsar på någon släkting, viskar hon tillbaka till mig.

Så var inte fallet. Mukesh börjar efter vi umgåtts ett par timmar berätta hur han hamnade i Brahmapuris leprakoloni;

- Jag jobbade ute på fältet i min hemby där min familj jobbade med jordbruk, min arm började svullna upp. Jag uppsökte läkare men de sa inget om vad det kunde vara för fel, men de misstänkte lepra. Sen började jag få problem med min högra hand och tappa känseln och jag åkte hit för att få en riktig undersökning och de konstaterade att jag hade lepra, berättar Mukesh som kom till kolonin som 16-åring.

Det är bara Mukesh högra hand som påverkats av sjukdomen. Han har bott i leprakolonin i tio år och kom hit av egen vilja, efter sju års skolgång i hembyn, Theri. Han kände till kolonin då hans nu bortgångna morfar bott där en period tidigare, men återvänt till byn, Tehri, när Mukesh flyttade till kolonin.

Fördelarna med att bo i leprakolonin är att han får medicin regelbundet och det finns en säkerhet och trygghet i vetskapen att om han skulle bli sämre så tar de hand om honom och för honom till sjukhus. Även att kolonin är en trygghet genom att kolonin är ett kombinerat paket med boende, jobb och en gemenskap säger han är viktiga delar till varför han valt att stanna i kolonin.

– Jag mår mycket bättre nu och har också fått tillbaka en del av känseln i min hand, säger han.

Vardagen i kolonin
Mukesh är idag 26 år, gift och har två döttrar varav en går i skolan i Rishikesh cirka fyra kilometer bort. Den andra är bara två år och är hemma under dagarna och kommer då och då till Mukesh under tiden vi pratar och tittar blygt på mig. Hans fru har bott med honom i kolonin de senaste sex åren, hon har inte drabbats av lepra men har en hudsjukdom, leukodermi. Det är en annan hudsjukdom som leder till att pigment i huden försvinner vilket leder till vita hudfläckar.

En vanlig dag kliver Mukesh upp vid sex och gör läxor med den äldsta dottern innan skolan. Det finns tre skolbarn i kolonin som går i en regeringsfinansierad skola. Ansvaret delas av föräldrarna i kolonin att köra de cirka 30 minuterna det tar till skolan med motorcykel. Avgiften är 10 INR i månaden som betalas av dem själva. Efter barnen kommit till skolan börjar Mukesh att jobba. Han är lite allt-i-allo i kolonin.

Han väver, färgar, tvättar bomull och ull och packar de färdiga produkterna och annat som behövs göras i kolonin. Genom att jag spenderade två dagar på Brahmapuris leprakoloni noterar jag att Mukesh verkar vara hjälpsam och ödmjuk och hjälper de som har behov av det i kolonin. Mukesh hade ingen yrkeserfarenhet innan han kom men har lärt sig olika arbetsuppgifter allteftersom.

Mukesh jobbar sex dagar i veckan och slutar jobbet vid 19-tiden säger han, eller senast 19.30, rättar han. Hans fritid går till att städa, ta hand om hemmet, leta och samla ved och självklart att ta hand om de två döttrarna.

Han tjänar cirka 700 INR i månaden och hans fru cirka 650 INR. Men då betalas ingen hyra och mat förses till alla i kolonin genom ransonering en gång i månaden. El och vatten finns också tillgängligt som kolonin betalar. Mukesh gick i skolan i sju år i Tehri och har lärt sig arbetet allteftersom han jobbat.

Drömmar om förändring
När han får frågan om det är några förändringar eller förbättringar han skulle vilja se i kolonin eller i livet i övrigt ler han, lite liksom ett överrumplat barn som får önska sig vad han vill.

- Vi har alla drömmar om förändring men hur ska de kunna uppfyllas, säger han.

Jag insisterar att jag vill veta dessa ändå.

- Jag skulle vilja att mina barn hade en skola närmre då det är svårt att ta sig dit under monsuntiden då vägarna blir mycket dåliga, svarar han efter lite eftertänksamhet.

En annan väsentlig del är avsaknaden av toaletter i kolonin.

- Att det inte finns tillgängliga toaletter är ett stort problem, vi går ut i djungeln, så det skulle också vara bra om det ordnades!

När Brahmapuri byggdes låg det avlägset från annan bebyggelse men under åren har det byggts mer och mer. Bebyggelsen kryper nu närmre och närmre inpå kolonin och just nu byggs en stor väg och en bro över Ganges nedanför kolonin, och det finns redan sedan tidigare en stor trafikerad väg ovanför kolonin. Detta gör att platser de kan gå till för att uträtta toalettbehov blir mer och mer begränsade.

Även om Mukesh trivs i kolonin är det ibland tufft ibland bland annat på grund av den växande andelen äldre i kolonin som leder till ett ökat hjälpbehov. Han skulle därför som en tredje önskan vilja ha en resursperson som tar hand om de äldre. I dagsläget hjälps de yngre och de som är kapabla till med sådant som de behöver hjälp med, exempelvis handla från marknaden och samla in ved men det finns inte alltid den tid som behövs då det finns alltfler äldre i kolonin som behöver alltmer hjälp. Mukesh har aldrig hört talas om rättvis handel. Jag frågar honom om han vet något om konsumenterna för KKM:s produkter.

– Jag tror vi exporterar mest till Tyskland, Italien och Frankrike, säger han med ett leende på läpparna och en viss tveksamhet i rösten.